(Denna artikel sändes till Beatles-Nytt i september 2000. När artikeln slutligen publicerades i Beatles-Nytt nr 128 i juni 2001, hade den hunnit bli lite inaktuell och var kraftigt redigerad, varvid en stor del av den ursprungliga känslan gick förlorad. Detta är artikeln i originalutförande, sådan jag en gång skickade den till Beatles-Nytt. Mycket nöje!)

’While My Guitar Gently Weeps’, The Fab Faux från New York,
Hocus Pocus från Brasilien, The Overtures från London och Liverpool från Sverige. Där har du årets höjdpunkter.
Årets flopp: The Beats!

FREDAG 25/8:
E.m: Barcelona Bar. Trevligt nytt ställe nära The Adelphi. Liverpool från Norrköping inleder med ett mycket fint framträdande. Står för årets första höjdpunkt, när gitarristen Lennart Kåge gör ett par helt underbara solon i ’While My Guitar Gently Weeps’. Applåderna vill aldrig ta slut!

Hare Georgeson (Ric Alan) följer därefter med (naturligtvis) George Harrison-låtar på repertoaren. Ett riktigt tight och bra band. Också ’While My Guitar Gently Weeps’ igen!

Dags så för Banned On The Run - Macca experterna. Har aldrig varit bättre. Sångaren Bob Bartey och gitarristen Marcus Mowforth har samlat tre nya mycket duktiga musiker omkring sig. Bandet har helt klart fått nytt självförtroende efter sin inspelning i Abbey Road Studio 2 tidigare i veckan av den underbara balladen ’Let It Grow’, skriven av Bobs bror.

20.00: Royal Court Theatre. Los Beats 3 från Venezuela är riktigt bra. Sångare Axel gör en underbar (Joe Cocker) version av ’With A Little Help From My Friends’. Och Alexandra visar stor spelglädje. Kul med en tjej i bandet!

Välbekanta The Overtures från London är kvällens första huvudattraktion. The Beatles, Stones, The Kinks (Wow!), The Who, Moody Blues, Wilson Pickett - inga problem! Deras mixade 60-talsshow är outstandig! Flera nya låtar. Enormt självförtroende och spelglädje! Tony Skeggs (gitarr), Dennis Pugsley (bas) och Steve Phypers (trummor) har alltid gett järnet. Men i Liverpool stiger även Pascal Magdinier (keyboards) fram som en förgrundsgestalt. Kanonbra!

The Beats från Argentina skall göra en repris av förra årets succé(?)show. Det blir totalflopp! En filmduk visar suddiga bilder med spansk(!) textremsa bak och fram, ledsagat av kass ljud, det mesta knyckt från The Anthology. Puh! Dessutom schabbliga scenbyten och ett mycket oengagerat band. En stor del av publiken går!

Efter midnatt följer mer musik på The Adelphi. Men då har vi varit uppe i 23 timmar. Så vi går och lägger oss efter en stund. Men vi kommer tillbaka med nya krafter nästa dag!

LÖRDAG 26/8:
9.00: Auktion på LIPA. Är trevligt att komma dit, för vi har aldrig varit inne i huset tidigare. Vacker aula. På vägen tillbaka tar vi vägen förbi legendariska puben Ye Crake, där John, Cynthia och Stu Sutcliffe varit otaliga gånger, när de skobbade från skolan och tog sig ett järn. Var inte öppet så tidigt på dagen, men alltid kul att besöka "historisk" mark!

E.m.: Quarry Bank Day. John Lennons gamla skola har dagen till ära öppnats för en trevlig dag med musik både utomhus, och i den gamla aulan, där taket nu håller på att ramla ner. Tänk att John stått härinne med sina Quarrymen 1957! Passar naturligtvis på att pinka i de olika toabåsen. Helt klart ej renoverade sedan 50-talet, när John slog en drill här! En magisk känsla!

Dagens höjdpunkt är naturligtvis framträdandet av originaluppsättningen av The Quarrymen, Len Garry, Eric Griffith, Rod Davis, Colin Hanton och Pete Shotton. Samma personer som "the day John met Paul", 6 juli 1957.

Minglar runt och får fin kontakt med Pete Shotton, Johns bäste vän på Quarry Bank. Frågar om det är sant, att han och John gjorde lärarna galna med alla sina upptåg. "Visst var det så.", säger Pete. "Jag har inte längtat tillbaka hit sedan dess! Idag är det första gången jag är här sedan skoltiden. Det känns helt underbart att sitta på trappan till rektorsexpeditionen och röka och dricka rödvin!"

The Quarrymen’s uppträdande blir mycket trivsamt. De drar mängder med anekdoter och är på gott spelhumör. Det är härligt att se alla glada ansikten bland den stora publiken!

20.00: Royal Court: Ser slutet av The Parrots’ show. Ett överraskande bra band från Japan. Hade vi vetat att de var så bra hade vi kommit tidigare. Men nu är de verkliga höjdpunkterna på gång!

Aggeu Marques (f.d. Sgt Pepper) framträder återförenad med sitt gamla band Hocus Pocus från Brasilien. Ett fantastiskt band. Underbara sånginsatser och hög klass instrumentalt. Tre nya musiker för året, bl.a. Pedro ’Doca’ Rolim, enligt uppgift en av Brasiliens allra bästa gitarrister. Och det är nog sant, för när ’Doca’ drar igång solot i ’While My Guitar Gently Weeps’ infinner sig rena magin rakt ner från himmelen! Jag blir fullständigt knottrig på hela kroppen, och skäggstubben ställer sig rakt ut! En av festivalen höjdpunkter! Dånande applåder! Vill aldrig ta slut!

Nu är förväntningarna på topp! Alla väntar på The Fab Faux från New York, som gjorde sensation förra året. Bandet består av helt professionella musiker. Basisten Will Lee har deltagit i över 1000 skivinspelningar med världsartister som James Brown, Ray Charles, Cher, Aretha Franklin, Mick Jagger, Liza Minelli, Frank Sinatra och Dusty Springfield.

Kan ses i David Lettermans Show varje kväll. Har dessutom spelat live med George Harrison, Paul McCartney och Ringo Starr.

Trummissen Rich Pagano är en av New Yorks mest anlitade musiker. Har bl.a. arbetat med Robbie Robertson och Tears For Fears’ bassist Curt Smith. Också en utsökt sångare – ovanligt bland trummisar!

Jimmy Vivino (som hade ersättare förra året) är känd från "Late Night with Conan O’Brien". Har bl.a. arbetat med Al Kooper och Levon Helm. Utsökt på gitarr och keyboard.

Jack Petruzelli spelar keyboard och gitarr i John Osborne’s Band. Dessutom en härlig sångare med otrolig charm. Har samarbetat med många kända artister såsom Vanissa Paradis, m.fl.

Gitarristen Frank Agnello är välkänd musiker på Broadway. Var bl.a. i Göteborg med "Hair".

In kommer bandet i fräcka kostymer, och ställer sig med ryggen vänd mot publiken. Och så drar de igång med ’Tommorrow Never Knows’ av alla låtar! En chockstart! Djärvt och helfräckt! Och Will på megafon! Vi blir däckade direkt! Och så fortsätter de. Bandet blandar tidiga och senare låtar utan några som helst problem. Men vilken kraft och vilket utspel! Wow! Också Jimmy i ’While My Guitar Gently Weeps’ igen! Festivalens låt! Dags för extranummer. Och nu blir det om möjligt ännu värre! Först ’Everybody Got To Hide Except Me And My Monkey’. (Enda gången de drar förra årets succénummer. Spelad för mig? För Frank ler så gott mot mig efteråt!) Otrolig kraft och spelglädje! The Beatles’ version kan slänga sig i väggen! Kan det bli ännu bättre? Jajamän! Lille tunne spelevinken Jack kommer fram mitt på scenen och drar "Helter Skelter"! Helt sanslöst! Vilken kraft i rösten! Också bandet! Det låter som 20 man på scenen! Vi har precis hört världens bästa Beatlesband!!

Helt omtumlande tar vi oss tillbaka till Adelphi Hotel efter midnatt och ser ännu en utsökt konsert med Liverpool. Lennart hade lovat mig ’While My Guitar Gently Weeps’ igen, när vi träffades på Quarry Bank tidigare. Och den kommer. Glider fram till scenkanten och tar flera fräcka kort av honom under solot. Ligger precis nedanför honom, inspirerad av allas vår excellente videofilmare Kent Adeborn. Hoppas han inte blev nervös!

SÖNDAG 27/8:
9.30: Fanatics Tour – Magical Mystery Tour of obscure Beatle Sites. Glatt återseende! Edwina Willis är vår guide. Hon blir jätteglad över att träffa oss igen efter guidningen 1998. Inleder i bussen med ett långt beröm av Lenny Pane och alla trevliga svenskar. Besök på bl.a. Litherland Town Hall (där Beatlemania började), Old Hot Spot Club, Aintree Institute, Casbah, 4 Rodney Street (Brian Epsteins hemliga lägenhet) mm, mm. Magical Mystery Tour bussen kör dessutom över gatan, så att vi kan ta kort a la "Free As A Bird"-videon. Pratar med Edwina efteråt. Hon vill veta namnet på puben i Göteborg, där Beatleskvällarna hålls. Hon är på väg att komma över, och är dessutom villig till att medverka!

12.00: Beatleskonvent på The Adelphi. Många helt sanslösa timmar! Hinner naturligtvis inte med allt! Klaus Voorman (Revolver- och Anthology-omslagen) sitter i ett eget rum och signerar affischer och sin utsökta bok "Hamburg Days" med egna, helt fantastiska bilder av The Beatles under Hamburg-tiden, uppblandade med foton av Astrid Kirchherr. Blir helt knäckt, och är nästan benägen att lägga upp £300(!) för ett ex. av den begränsade upplagan på Genesis. Men förnuftet säger mig, att det får vara någon måtta på Beatlesintresset.

Går på en jätteintressant intervju med The Cavern’s Bob Wooler (DJ) och Ray McFall (ägare). Bob är en mycket pratglad och pigg herre. Han avlivar bl.a. myten, att det var sjömän från Liverpool, som tog med sig rock’n’roll och rhythm & blues skivor från USA. Hade aldrig varit med om det. Påpekar emellertid, att det gick hur lätt som helst att specialbeställa skivor från USA. Det var precis så han skaffade sina USA-skivor, bl.a. ’Hippy Hippy Shake’ med Chan Romeo, som han spelade för Paul McCartney, och som sedan blev en av Pauls favoriter. Bob var också inbjuden till att presentera Maccas gig på Cavern 14 december 1999. Men han avböjde och var aldrig där. (Trots det nämner Paul honom under konserten.) Herrarna grälar också trivsamt. Bob menar att återuppbyggda The Cavern inte alls är lik originalet. Medan Ray McFall, (ägaren själv!), påstår att nya Cavern är en exakt kopia av originalet!

Återigen presenteras "The Album Years". Dvs olika band har inbjudits till att spela The Beatles’ samliga album. En maratonkonsert! Vi ser det bästa. Hocus Pocus gör en mycket musikalisk och fin version av "Rubber Soul" ledda av Aggeu. The Overtures följer med en skitfräck version av "Revolver". Inga problem med all variation i låtarna. Tony och Dennis gör ensamma en fantastisk version av sitarlåten ’Love You Too’, där Dennis spelar sitar på en semi-aukustisk gitarr. Pascal är fräck på keyboard. The Beats spelar Sgt Pepper, men vi hoppar mycket medvetet över den spelningen. Japanska Bad Boys gör en fin tolkning av LP 1 av "The White Album". ’Glass Onion’, ’Happiness Is A Warm Gun’ är utsökta. Och så ’While My Guitar Guitar Gently Weeps’ igen. Vi får höra ännu en utsökt version. Nya närbilder på gitarristen. Clube Big Beatles från Brasilien gör en finfin version av LP 2 av "The White Album". ’Birthday’, ’Savoy Truffle’, ’Yer Blues’ och ’Revolution 9’ (!) låter extra bra.

Så är det dags för den stora utmaningen. The Fab Faux skall spela "Abbey Road"! Vi får höra en mycket kraftfull och välrepeterad konsert. Lille Jacks version av ’Oh Darling’ är enorm. Wills gitarr är heltung i ’I Want You (She’s So Heavy)’. Alla gitarrsolon sitter perfekt. Och stämsången är suverän, t.ex. i ’Sun King’. Pojkarna kan sjunga också! Höjdpunkten blir ’The End’ med gitarrsolo med 3(!) gitarrer, precis så som The Beatles gjorde den! Men The Fab Faux låter bättre! Efter Franks avslutning av ’Her Majesty’ är publiken i extas. Så även Cavern City Tours chefen själv, Bill Heckle, som rusar in på scenen och presenterar dem som världens bästa Beatles-band. Han beklagar att nästa låt inte ingår i albumet, men att den borde gjort det! Och så får han bandet att göra extranummer med ’Helter Skelter’. Jack ger järnet igen. Knör mig fram och tar nya kort alldeles nedanför honom. Publiken nästan river lokalen! Vilket tryck! Obeskrivligt! "Vad taskigt av Bill!" säger Benny Carlsson. "Hur ska The Overtures kunna spela "Let It Be" efter detta?"

Ja, The Overtures har fått rycka in för att göra två album, eftersom det ursprungliga bandet hoppat av. Och det går utmärkt! Vi får höra många rockiga versioner. Fräcka gitarrer, Steve tung på trummor, och finfin sång av Tony och Dennis.

Nu är klockan långt efter midnatt och det är dags för "The Unplugged Festival" i fyra(!) barer samtidigt. Engelsmän kan aldrig få nog! Tyvärr har "The Album Years" dragit ut på tiden, så det är inte så mycket kvar av Unplugged-festivalen. Men vi får ett par mysiga timmar med härlig stämsång av alla Beatlesfans, som sjunger med i låtarna.

MÅNDAG 28/8:
Tar en promenad till Mathew Street. Slinker in på Beatles-puben The White Star på vägen. Köper en gul ubåt i Beatles-shopen. Går upp på John Lennon galleriet intill. Där sitter sympatiska Klaus Voorman igen och signerar sina affischer. På väggarna hänger många av hans fantastiska tavlor av The Beatles i Hamburg. Viket ljus! Det känns nästan som personerna kliver ut ur tavlorna! Har du pengar, så köp boken "Hamburg Days"!

Knallar bortåt Albert Docks. Ett mycket trevligt område. Besöker Tate Gallery med Peter Blakes utställning. Gör ett återbesök på det fina Beatlesmuséet The Beatles Story. Är spännande att få se Steinway-pianot, som John komponerade ’Imagine’ på. Under några månader nu utlånat till muséet. Försöker mig inte på att sno pianot eller ta kort. För där sitter en vakt 24 timmar per dygn! Bill Harry’s Mersey Beat-redaktion är också imponerande. Fotoförbud i hela museet förresten. Men någon spanar in bevakningskameran, bränner av ett kort från andra hållet, och stänger snabbt dörren!

Så är det dags för ’Let It Be’ Mathew Street Festival, som i år utökats till tre(!) dagar. Musik över hela stan och hundratusentals människor från hela regionen. På Castle Street spelar man The Beatles’ alla album igen. Ser Hocus Pocus - "Rubber Soul" och The Overtures med "Revolver" igen. Och nu spelar Dennis sitar på en elektrisk gitarr under ’Love You Too’! Och fortfarande bara två man! Hur bär dem sig åt?! Och så naturligtvis Fab Faux! Återigen en fantastisk spelning, avslutad med ’Helter Skelter’. Stor entusiastisk publik – tiotusentals! Missar tyvärr Liverpools spelning på The Cavern. De andra säger att det var bra.

23.00. Royal Court:
Gary Gibson har kallats in för att göra en bejublad avslutning på dagen med sin Lennon-show. Jag vet att han har många fans med sin Lennon-lookalike, men personligen är jag mycket kluven. Gary glöder för Lennons musik, men vad tänker bandet på? En ny trummis gör en mer än lovligt blek insats i ’In My Life’. Oj, vad jag saknar Jacob Alm i Lenny Pane! Också larvar sig Gary väl mycket emellanåt. Inte var väl John så fjompig på scen? När han gör Macca-låtar som ’Birthday’, visserligen rätt bra, hänger jag inte med. Inte heller under rock’n’roll-låtarna med 50-talsstuk stående i Lennon militärstass a la 1971. Varför inte sjunga mer från "Double Fantasy", "Milk And Honey" och "Imagine" i stället?

Efter midnatt, ca 2.30, Friday’s Bar på The Adelphi:
För en gång skull står vi inte längst fram vid scenen. Trötta! Hocus Pocus börjar spela. De spelar bra! Vilken fin sångare Aggeu är! Tabbe frågar: "Hur har du haft det, Bengt?" Jag spetsar öronen! En ton har jag hört! "Nu tror jag ’While My Guitar’ kommer!" Och minsann har jag inte rätt! All trötthet är som bortblåst! Ulla och jag rusar bort mot scenen som en blixt. Utan att jag vet hur det gick till står jag plötsligt på den allra bästa platsen strax nedanför gitarristen Pedro ’Doca’ Rolim. Vi har direkt ögonkontakt med varandra. Och så drar han igång solot. Han skiner i hela ansiktet. Och jag skiner antagligen tillbaka! Det blir ett rent himmelskt solo! Omväxlande hetsad av Aggeu, resten av bandet - och mig, gör han sitt livs solo! Han ser helt underbar ut! Och jag som inte har några kort kvar! Jag gör tumme upp, när han är klar. Hela publiken är i lycklig extas. Den första ’Doca’ tittar på är mig, tummen upp, skinande av glädje! Wow! Har aldrig varit med om en så underbar musikalisk upplevelse i hela mitt liv! "Detta är veckans höjdpunkt!", säger jag till Ulla. "Nu går vi och lägger oss!"

Hela 2000 års Beatlesresa finns skildrad på min hemsida The Magical Beatle Tours.
Massor av fler bilder! Välkomna!

Så gå nu tillbaka dit: Stäng detta fönster - klicka på X!

Bengt Wärmlind
(Text och foto)